Leonbergerhunden i våra ögon

Så här beskriver vi Leonbergern i boken:

"Det första man ser hon en Leonberger är givetvis storleken, färgen och pälsen. Därefter lägger man märke till ansiktsuttrycket, de godmodiga ögonen, det majestätiska huvudet, de kraftiga käkarna och man är övertygad om att här har vi en snäll, godhjärtad varelse som inte alls är att leka med om den skulle bli förbaskad. Men ju längre man lever med rasen desto mer övertygad blir man om att det inte alls är det imponerande yttre som är det allra märkvärdigaste med hundarna. De är vackra och mjuka och snälla men de har så oerhört mycket mer innanför allt det där.
Vilken är då leonbergerns karaktär?
Leonbergern är en stor och livlig hund, som inte stressar upp sig i onödan men den har samtidigt en enorm förmåga att ta det lugnt. De tycker nästan lika mycket om att ligga i ett hörn under skrivbordet med matte på jobbet eller följa med i bilen som att vara ute och springa i skog och mark.

De har mycket lätt för att koppla av samtidigt som de är mycket livliga och lekfulla. De kan uppföra sig helt korrekt på jobbet men leka som en dåraktig valp när de kommer hem. De har inget överdrivet behov vare sig av motion eller sysselsättning så länge de får vara med sin familj. Egentligen är detta leonbergerns och alla andra hundars allra största behov, att få vara med sin familj - flocken. Den tycker inte om att sitta ensam i en lägenhet eller hundgård vilket den också har gemensamt med alla andra hundar. Alla tycker heller inte om att ligga ensamma ute på gårdsplanen utan strövar då helt sonika iväg på egna äventyr om staketet är för lågt eller saknas.

Leonnbergern är utpräglat glad i människor både barn och vuxna, både de som tillhör den egna famljen och främlingar. De har en enorm stresströskel, den typiska leonbergern tar allt som det kommer, och även om det är stökigt och bullrigt på en okänd plats så klarar den det oftast galant. Kanske beror det på tillit till matte eller husse eller på ett enormt självförtroende.

 Intelligensen och självständigheten gör att de oerhört snabbt lär sig det man önskar, men också att de inte har särskilt stor lust att slaviskt uppvisa denna lydnad bara för att matte eller husse vill det. De har en stark och utpräglad egen vilja och mycket stor envishet vilket gör att de kan bli besvärliga individer om deras ägare inte lyckas etablera sig som överordnade ledare.

De är mycket känsliga för in ledares sinnesstämmning och de har en enorm förmåga att hantera sina människor så att de får som de vill. De är också bra på att själv lösa problem antingen det är problem som matte har gett dem för att de skall få intellektuell stimulans eller om problemet är att de är instängda och gärna vill komma ut och göra något alldeles själva. 

Tikarna verkar faktiskt ha några portioner mer av självständigheten och intelligensen. De lurar ut det gottaste ut alla kakor medan hanarna försöker sno alltihop på en gång så att säga, och går därvid som vanligt ofta miste om hela stycket. Hanhundarna kan desutom vara besvärliga för att de är stora, starka och har drifter.

Leonbergern är en mycket god simmare och är inte känslig för kallt vatten, och den har en drift att uppsöka vatten året om och vilket vatten som helst duger bra bara det är vått. Därför är det också väldigt roligt att utföra vattenarbete med leonberger. 

Respektlösheten för vatten gör dock att den kan ge sig rakt ut jagandes en simmande and till exempel och inte bry sig om matte på stranden som får hjärtsnörp. En annan nackdel är att den väldigt ofta blir blöt både på planerade promenader och på egna utflykter, gärna också lerig eller ännu värre. 

De är i det närmaste totalt okänsliga för kyla, snö och regn och de springer ledigt i 12 timmar i sträck om de har motivation nog. De är modiga, så modiga att de inte tvekar att utföra de mest skrämmande eller farliga handlingar om de vill. 

De har extremt god syn och luktsinne. De är skickliga spår- och sökhundar och imponerar ofta jaktfolk med sitt noggranna, säkra och lagom snabba blodspårsarbete vilket de tycks ha en naturlig fallenhet för. Nackdelen är att de individer som har jaktlust är mycket skickliga och snabba då det gäller att finna lämpliga byten att jaga. Förleds inte att tro att de inte skule vara snabba eller uthålliga nog - de är extremt uthålliga och ställer bytesdjur som tröttnat och uppvisar då mod gränsande till dumhet. Jaktlusten är inte önskvärd, det vill säga de ska egentligen inte ha jaktlust. Dock är det ett normalt beteende hos hunddjur, och leonbergern är en påfallande normal hund egentligen men med lite extra krydda.

 Luktsinnet, intelligensen och de starka framtassarna med simhund och senor mellan tårna gör dem till duktiga lavin- och räddningshundar. De älskar att gräva. Givetvis finns det nackdelar även med detta. Det man gräver ner i sin trädgård kommer gärna fram igen - tulpanlökar, rosenbuskar, potatis och så vidare och hålen blir ofta stora och djupa.

Uthålligheten och styrkan gör dem också till duktiga draghundar men räkna inte med riktigt snabba farter. Däremot är vikten inget problem, de drar länge och tungt om så fordras även om det kan bli lite trögt på hemvägen när motivationen avtagit. De kan också lätt bära 10-15 kilo i klövjeväska. De har stark flockkänsla och fungerar ofta utmärkt ihop med allehanda djur och hundar, om de uppfostrats att göra det. 

Leonbergern är inte en lätthanterlig hund. Samtidigt kan ingen ras sägas vara mer anpassningsbar och samarbetsvillig. Alltså en jätte i hundvärlden som blir rumsren på ett par dagar, kan sitta vackert, lukta sig till och gräva fram människor begravda under tonvis av snö, rädda drunknande, bogsera roddbåtar, åka tåg, valla får, jaga älg, rådjur och grävling, vara vakthund, lära barn gå, tävla och träna samtliga bruksdicipliner samt agility, rymma och vara borta i flera dagar och bli glad när matte kommer och hämtar, plocka ägg i hönshus, åka traktorskopa, åka hölass och leka med hästar, öppna dörrar, höra sorkarna springa under snön men vara stendöv i nästa ögonblick och de tar första pris på viltspår första gången de försöker. En sådan hund måste ha en hjärnkapacitet som överstiger det normala, och det har leonbergern. Därför är det en hund som kräver sin människa. Och den kräver en godhjärtad, tålmodig människa med fantasi och inlevelseförmåga.

Det duger inte med bara vanlig hunddressyr, det duger inte med ren dominans, det duger inte att låta den göra som den vill, det duger inte med ren godisdressyr, Du behöver inte alls vråla och stå i men du måste vara säker på din sak. Du behöver inte vara stark i armarna, vill den dra iväg med dig gör den det oavset hur stark du är är men du måste vara stark i anden."